Search

Home > P1 Kultur > Ulf Lundell – vår tids nationalskald


	Podcast:		P1 Kultur
	Episode:		Ulf Lundell – vår tids nationalskald
	Category:		Society & Culture
	Duration:		00:09:05
	Publish Date:		2019-06-06 00:50:00
	Description:		Ulf Lundell är dubbelt aktuell med boken "Vardagar 2", en fragmentarisk dagbok, och skivan "Tranorna kommer". Mikael Timm läser, lyssnar och hittar en nationalskald. Sedan debuten 1975 med skivan "Vargmåne" har Ulf Lundell givit ut ett 30-tal skivor, ett 20-tal prosaböcker, plus flera diktsamlingar och sex pjäser. Dessutom är han verksam som målare. En allmänt känd och uppskattad poet, som mer än andra anses företräda nationella värden. Så definierar Nationalencyklopedin en nationalskald. Och det är väl vad Ulf Lundell är. Inte bara för enstaka verk som Öppna Landskap. Nej, det finns kriterier för att en författare skall kunna kallas nationalskald. Hen måste vara allvarlig. Ironiska postmodernister blir inte nationalskalder. Hens ord skall vara begripliga, möjliga att känna igen sig i. Framförallt måste en nationalskalds verk rymma Nationen. En nationalskald är en slags flyttbar staty. Landet. Tiden, Läsaren och Författaren måste röra sig i samma takt och i samma riktning. En samåkning genom tiden så att statyn står på rätt plats vid rätt tillfälle. Lundell uppfyller dessa krav. Rytmen, tiden och landet finns i hans ord och musik. Och så uppfyller han ett annat viktigt krav på en nationalskald: man måste kunna få syn på författaren bakom verket. Lundells synlighet kan ingen klaga på. Från de första slängiga intervjuerna på 70-talet. Över alla djupintervjuer, klippböcker, bilder och filmer från turnéer och privatliv. Till de senaste årens tillbakablickande intervju-gnäll. Rätt långt från hur det började. Jag minns ett franskt litteraturseminarium året efter att "Jack" kommit ut. De franska kritikerna undrade vilka svenska böcker som varit viktiga 1976. Jag svarade Jack och möttes av frågande blickar. Vadå Jacques? Ja, ja, sade en äldre svensk litteraturvetare. Det är en bok som sålt mycket men inte betyder något som litteratur. Den behöver vi inte prata om. Och så gick man vidare till viktigare författare. Nå, Lundell blev inte nationalskald för att han skriver bättre än andra som skrev på 70-talet. Och inte för att ha hållit den ungdomliga entusiasmen uppe. Nej, han är nationalskald för att han bevarat rytmen men ändrat tonfallet. Om Lundell debuterade som livsnjutare har han sedermera gjort gnället till en genre. Vilket är en prestation och dessutom säger något om hur Sverige förändrats. Någon gång på 90-talet sade Lundell i en intervju att det var intressant med rena ytor, att det inte finns något längre. Det kan vara oerhört skönt. Men "Vardagar" har inga rena ytor, tvärtom det är ett bråte av ord. Vardagar två bjuder 650 sidor tvekan, otrivsel, längtan bort, osmälta tankar, kritik mot det mesta allt legerat till gnäll. Konstfullt gnäll. Nu skriver han förstås inte om Sverige rakt ut. Han skriver om sig själv. Och ändå inte. Samtiden sipprar in vilket gör Nationalskaldens arbete svårare. Skalden måste tycka om nationen och det kan vara svårt i dessa dagar. Sedan gäller det att tycka om sig själv, ännu svårare när man är gammal. Och så det allra svåraste: att förstå dem som befolkar Nationen. Man skulle kunna hävda att "Vardagar 2" är en bok om tristess och därmed en modig bok. Tematiken är densamma som i romanen Allt är i rörelse som kom 2011: ensamhet, åldrande, svårigheten att hitta en fortsättning. Men de två volymerna "Vardagar" fungerar bättre än de sena romanerna. Språket är direktare, rytmen starkare. Kanske passar texten bäst för högläsning eller mummelsång. Fiktionen är borta och med den de skruvade beskrivningarna. Numera finns språkglädjen i sångerna. Visst. Det är pladdrigt. Men rytmiskt Det pågår. Och pågåendet är numera Lundells projekt. Att finnas kvar. Att känna att han finns kvar. Vilket är svårare än man kan tro. Se bara på Heidenstam som har mycket gemensamt med Lundell: bägge lämnade Stockholm för ett stort och isolerat hus på landet där de känner sig ensamma. Bägge gillar att spränga in barndomsreferenser, - stenarna där barn jag lekt - bägge skriver som äldre, fragmentarisk prosa, bägge dyrkar kvinnor men har svårt att leva med dem. Bägge undrar om de gjort rätt livsval. Bägge har allt sämre kontakt med omvärlden. Lundell har knappt ens en brevlåda i denna bok. Heidenstam designar sitt hus, Lundell målar. Men där tar likheterna slut. Heidenstam tystnade, Lundell gnetar på. Han gnetskriver sig genom en oändlig rad vardagar. Han försöker förstå. Med fåglarna går det bra. Med musiken lika så. Men med kvinnorna Som andra äldre män funderar Lundell på att köpa en ny bil, på varför sportkommentatorerna på tv säger vad de säger. Om varför kvinnor är som de är och hur sover de förresten? Stående i vattnet? Nej, förlåt. Den frågan gällde sälar. Lika obegripliga. Som kvinnor. Alltså. Tja, så där håller det på. Det är inte sinnligt, inte intellektuellt stimulerande, men på ett bakvänt sätt charmerande i sin blandning av sentimentalitet och distans. Fast jag är lite orolig. För Lundell. Det gäller hans missbruk. Ja, av media. Någon ung person borde tala om för honom att det inte är nyttigt att läsa så många tidningar och se så många tv-program. Och så har vi det här med mullvaden. I början av boken slår nationalskalden ihjäl en liten mullvad. Det är okollegialt. Mullvaden ser dåligt, förstår föga av de stora sammanhangen men skovlar sig fram genom enorma mängder jord. Lundell skovlar sig genom enorma mängder ord. Heidenstam skulle ha blivit avundsjuk. Men Lundell slog alltså ihjäl en kollega. En författare kan tystna för mindre men eftersom både mullvadar och nationalskalder är kända för att vara envisa och ilskna kan vi lyckligtvis räkna med fler Vardagar för Sveriges ack, så älskade skrivande mullvad. Med så många skovlar ord om tidens gång förtjänar Lundell verkligen titeln nationalskald. Mikael Timm mikael.timm@sverigesradio.se
	Total Play:		0